Nyheter

• Nyhetsarkiv

Är Sverigedemokraternas framgångar mediernas ansvar?

Nyhet: 2010-02-23

Lena Sundström, journalist och författare, och Daniel Sandström, chefredaktör för Sydsvenskan, är inte överens om hur medierna bäst ska bevaka Sverigedemokraterna. JMG:s gästprofessor Kerstin Brunnberg ser fram mot eftervalsdebatten, när mediebevakningen kommer att granskas. Foto: Ulrika Hedman

Hur ska medierna hantera Sverigedemokraterna? Som vilket annat parti som helst? Eller leder det bara till att främlingsfientligheten vinner mark?

Kanske är SD inte bara ännu ett helt vanligt parti utan en helt annorlunda politisk rörelse som måste hanteras och granskas med andra metoder. Det var ämnet för tisdagens gästseminarium för journaliststudenterna på JMG.

I Gästprofessorns seminarieserie hade Kerstin Brunnberg på tisdagen bjudit in till ett samtal om journalistik och yttrandefrihet. I panelen satt Anna Jaktén, radiolärare på JMG och tidigare reporter på Kaliber, tillsammans med Caroline Stenman, frilansjournalist och kanske mest känd som den reporter som 2008 under ett halvår infiltrerade Sverigedemokraterna och dramatiskt avslöjades under en färjeresa.

Utgångspunkten för P1:s Kaliberredaktion, när de 2008 förberedde reportageserien om Sverigedemokraterna, var frågan om diskussionerna inom partiet speglade den bild man visade utåt. Tre reportrar, bland dem Caroline Stenman, infiltrerade partiet genom att utge sig för att vara sympatisörer. Samtidigt grävde en journalist ”utifrån”. SD ville vara ett vanligt parti med en vanlig partiledare, då ville Kaliber betrakta dem som ett sådant.

– Det blev väldigt tydligt att SD är ett enfrågeparti. De fokuserade bara på invandringsfrågorna, säger Caroline Stenman.

Få följde upp avslöjandena
Men efter först SD:s avslöjande av Caroline Stenman och sedan Kalibers avslöjande av diskussionerna inom partiet, kände Kaliberredaktionen en stor frustration:

– Vi anser att övriga medier inte betraktade SD som vilket parti som helst. Efter våra reportage, där partiledaren Jimmie Åkesson satt och sjöng hatvisor om Olof Palme, kom debatten att handla mer om Kalibers arbetsmetoder än om Sverigedemokraternas främlingsfientlighet. Inga andra medier hakade på, inga gjorde uppföljningar.

I samtalet om bevakningen av Sverigedemokraterna deltog också Daniel Sandström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenskan, och Lena Sundström, journalist och författare, aktuell med boken Världens lyckligaste folk om främlingsfientligheten i Danmark.

– Vilken annan partiledare kommer undan med det som Åkesson kommer undan med? undrade Lena Sundström. Varför ställer inte medierna honom, och Sverigedemokraterna, till svars?

Lena Sundström har studerat främlingsfientlighetens framväxt i Danmark, och hon ser tecken på en liknande ”glidning” i svenska medier och svensk debatt som den som skett i grannlandet. Uttryck för främlingsfientlighet har normaliserats på ett sätt som skulle varit otänkbart för något decennium sedan:

– Den långsamma tillvänjningen, som vi kanske inte märker så mycket av, är problematisk.

Också obekväma åsikter måste få plats
I Skåne är Sverigedemokraterna representerade i många kommunfullmäktige. Daniel Sandström menar att partiet därför måste bevakas på samma sätt som andra lokala politiska partier, även om det innebär att de samtidigt ges mer plats:

– Vi måste bevaka dem på nyhetsplats. Det är inte ett så stort problem egentligen. Det är inte mediernas uppgift att stoppa Sverigedemokraterna. Vi måste vara beredda att släppa fram åsikter som vi inte tror på, annars är det fria ordet inte värt någonting. Så länge folk håller sig inom ramarna måste man låta dem uttrycka sina uppfattningar.

För Daniel Sandström är det en fråga om journalistisk trovärdighet; en redaktion ska inte ”predika på nyhetsplats”, som han uttrycker det. Lena Sundström är mer kategorisk i sin hållning. För henne handlar det om att den glidning hon sett i Danmark, där ingen längre talar om Dansk Folkeparti som ett främlingsfientligt parti, den ser hon nu i Sverige:

– Om det krävs en debattartikel från Jimmie Åkesson för att folk ska fatta vad Sverigedemokraterna står för, då har vi i medierna misslyckats.

Sandström och Sundström är ändå överens om att Sverige inte behöver gå samma väg som Danmark:

– Danmark är ett exempel på hur man kan ”hijacka” en offentlighet, men det finns skillnader mellan Danmark och Sverige, påpekar Daniel Sandström.

– Bara man inte gömmer sig bakom historiska skillnader och säger att ”det som händer i Danmark kan inte hända hos oss”, påpekar Lena Sundström.

AV: