Nyheter

• Nyhetsarkiv

Seminariet om Hannes Råstam

Nyhet: 2012-10-04

-> Missade du seminariet? Se det här.

– Det är inte trångt på min kant, det är inte så många som håller på med sådant som jag ägnar mig åt.

Hannes Råstam var medveten om sin särart som journalist, den speciella förmågan att med envishet, noggrannhet och systematik tränga in i och analysera mycket stora och komplexa material, det kunde röra sig om femtiotusen sidor utredning i Thomas Quickfallet eller ett femtiotal volymer rättsmedicinsk facklitteratur som han drog igenom för att kunna visa att den av åklagare och rättsläkare angivna dödsorsaken i Osmo Vallofallet, exciterat delirium, var en konstruktion, avsedd att maskera dödsfall orsakade av brutala polisingripanden.

Hannes Råstam avled den 12 januari i år och fick inte uppleva hur hans bok om Quickfallet med dess genomlysning av en rättsröta av sådana dimensioner att den inte ens borde vara tänkbar blev en framgång både i den meningen att dess avslöjande av de förfuskade mordutredningarna givit anledning till resning i målen och att Bergwall/Quick frikänts utan också för att dess opinionsbildande och samhällskritiska kraft bör leda till förändringar i rättssystemet som gör Sverige till ett bättre land att leva i.

Janne Josefsson, Jenny Küttim, Mattias Göransson, Ingrid Carlberg.

I egenskap av gästprofessor vid JMG anordnade Ingrid Carlberg den 2 oktober ett seminarium till minne av Hannes Råstam. Medverkande i seminariet som lockat en stor åhörarskara var Jenny Küttim, SVT, Mattias Göransson, tidskriften Filter, och Janne Josefsson, SVT, som alla samarbetat med Hannes Råstam. Ingrid Carlberg som redan i sin introduktionsföreläsning som gästprofessor diskuterat journalistrollen och kritiserat den slappa föreställningen att nu för tiden är alla journalister vände sig direkt till närvarande journalistelever och uppmanade dem att gärna imponeras av Hannes Råstams arbete, men framför allt att inspireras av det. Hennes tes är att journalister genom ihärdigt, systematiskt och analytiskt undersökande arbete erövrar sin yrkesroll och sin särskilda betydelse för samhällsbilden. Och mer ihärdig och systematisk än Hannes Råstam har ingen journalist varit i det här landet, han är unik. Några journalister har gjort stora och betydelsefulla avslöjanden, men ingen har på samma sätt som Hannes Råstam gång på gång kunnat bryta ner omfattande rättsfall och visa hur människor dömts på felaktiga grunder. Inte minst värdefullt har varit att hans undersökningar hållit sådan kvalitet att domar rivits upp och de dömda fått upprättelse.

Metoden alltså, det var den Ingrid Carlberg var ute efter, och det lyckades någorlunda väl, ett seminarium av den här karaktären öppnar också för känslor och anekdotisk historieskrivning. Mattias Göransson som fick förtroendet att färdigställa och ge ut boken om Quickfallet hade med sig exempel på de kronologiska kartläggningar av händelseförlopp som var en grundval i Hannes Råstams metodologi. Tusentals punkter där så småningom ett mönster kunde urskiljas som visade att de människor som för att ett visst brott skulle kunna ha ägt rum måste ha vistats på samma ställe faktiskt, bevisligen, inte gjorde det. Varje sådan punkt i kartläggningen kunde motsvaras av ett omfattande researcharbete, med intervjuer, resor, dokumentanalyser osv.

En annan aspekt av journalistikens villkor som problematiserades var objektivitetsfrågan. Hur nära får journalisten komma den person vars fall granskas? Hur stor är risken att journalisten blir part i målet i stället för en objektiv granskare? Är objektivitetskriteriet tillräckligt värderat med avseende på dess konskevenser? Mattias Göransson tog upp frågan om hur journalister kan falla in ett som han menade slappt och tanketomt mönster där ett uttalande från den ena sidan i en sak alltid måste vägas upp med ett uttalande från den andra, utan att journalisten bryr sig om att förhålla sig till det material som ligger till grund för frågan och vilka partsintressen som gör sig gällande i det. Från Quickfallet exemplifierade han med hur journalister oreflekterat kunde höra av sig för att få ett uttalande från aktörer inom rättssystemet ”balanserat” av den journalist som påvisat brister inom samma system. Det kan, menade han, aldrig vara den undersökande journalistens sak att uppträda som part i målet, en journalistisk undersökning är inte en partsinlaga, även om dess slutsatser är till förmån för någon part i en sak.

Så vem var Hannes Råstam?

– Han var inte en särskilt social människa, sade Janne Josefsson.

– Han hade väldigt lätt för att tala med människor och diskuterade närmast oavbrutet sitt arbete med sina kolleger och han talade dessutom mycket med folk som berördes av hans undersökningar, sade Jenny Küttim.

Projicerad i bakgrunden log Hannes Råstam stillsamt under hattbrättet.
 

AV: