Samtidsskildrare och avslöjare
av maktmissbruk

Gellert Tamas är innehavare av familjen Hjörnes gästprofessur i praktisk journalistik 2011–2012. I stadgarna stipuleras att ”till innehavare skall utses person som gjort betydande insatser inom svensk eller utländsk journalistik”. Gästprofessorn utses på förslag från en beredningsgrupp vid JMG med representanter från studenter, lärare och forskare vid institutionen.

Så här säger beredningsgruppen i sin motivering till valet av Gellert Tamas:

Gellert Tamas är journalist och författare. Han började sin journalistiska bana som frilansare i slutet av 1980-talet med att på plats för svenska dagstidningar rapportera om kommunismens sönderfall i Östeuropa. Tillbaka i Sverige arbetade han i början av 1990-talet som frilansande journalist inriktad på frågor kring integration och etnicitet. År 1995 kom boken Sverige, Sverige fosterland – om ungdom, identitet och främlingskap.

I början av 2000-talet gjorde Tamas uppmärksammade reportage för televisionens granskande program Kalla Fakta i TV4 och SVT:s Uppdrag granskning. TV-reportage som följdes av två kritikerrosade och omdiskuterade böcker: Lasermannen – en berättelse om Sverige (2002) och De apatiska – om makt, myter och manipulation (2009). Det är böcker som visar hur långt den granskande och undersökande journalistiken kan nå när den är som bäst – som samtidsskildring och avslöjare av maktmissbruk.

Beredningsgruppen anser att Gellert Tamas väl uppfyller de bedömningskriterier som är uppsatta för familjen Hjörnes gästprofessur i praktisk journalistik. Vi vill särskilt peka på följande:

Gellert Tamas har sedan slutet av 1980-talet varit frilansare i dagspress, medverkat i tidskrifter, arbetat som informatör för Röda korset i Indien, och under flera år arbetat som frilansande tv-reporter och gjort uppmärksammade samhällsreportage i svensk television. Hans erfarenhet av kvalificerat journalistiskt arbete är lång och bred. Men det som främst kännetecknar Tamas journalistiska gärning är hans reportageböcker grundade på flerårigt researcharbete och på ett omfattande muntligt och skriftligt källmaterial. Det är det långa formatet av väldokumenterad undersökande journalistik som är Tamas särskilda kännetecken där frågor kring integration, identitet, etnicitet och utanförskap utgör ett genomgående tema i hans berättelser om landet Sverige.

Gellert Tamas, uppvuxen i Kristianstad, med ungersk bakgrund, studerade i slutet av 1980-talet statskunskap, nationalekonomi och ekonomisk historia vid Lunds universitet. Efter studierna reste Tamas 1989 till Budapest för att söka sina rötter, och hamnade mitt i de omvälvande händelser som Östeuropas frigörelse från Sovjetunionen innebar. Han var på plats och befann sig händelsernas centrum. Det var för Tamas en lyckosam situation som gav honom möjligheter att som frilansare rapportera till Sverige om den dramatiska händelseutvecklingen – en chans som han tog och som ledde in honom på journalistiken.

Under första hälften av 1990-talet kom Tamas att inrikta sig på frågor kring integration och etnicitet – en tid då frågor om Sveriges flykting- och asylpolitik mot bakgrund av krigen i det forna Jugoslavien uppmärksammades stort i samhällsdebatten. Det resulterade bland annat i två reportageböcker Sverige, Sverige fosterland – om ungdom, identitet och främlingskap (1995), som gjordes i samarbete med fotografen Robert Blombäck, och Där kärleken kallnar breder laglösheten ut sig (1995), tillsammans med Anders Carlberg.

Tamas var som frilansande journalist under 1993-1999 redaktör för Olof Palmes Internationella Centers engelska nyhetsbrev. Under denna period arbetade han också med utställningar för Riksutställningar, bland annat vandringsutställningar baserad på boken Sverige, Sverige fosterland. Och åren 1998…1999 arbetade han som informatör för Röda Korset stationerad i Indien, men med hela Sydöstasien som arbetsfält.

Från och med 1992 började Tamas arbeta som frilansreporter för TV4:s Kalla Fakta, och var som mest verksam under åren 1999–2004. Därefter följde två år som reporter på Sveriges Television, i det då nystartade aktualitetsmagasinet Faktum. Från 2006 har han på frilansbasis medverkat i SVT:s Uppdrag Granskning. Det sociala reportaget var en viktig journalistisk genre för Tamas. Det handlade om granskande och avslöjande reportage, men också inkännande reportage som det prisbelönta En annan dag, om en svensk och thailändsk familj som miste familjemedlemmar i tsunamin julen 2004.

I april 2001 sände Kalla Fakta ett reportage av Gellert Tamas där John Ausonius efter tio års tystnad för första gången erkände att han var den s k lasermannen som under några månader kring årsskiftet 1991-1992 sköt 11 personer med lasergevär. Första gången sköt han för att skrämmas, sedan för att döda. En dog, många räddades till livet men fick bestående men. Intervjun utgjorde en del av det omfattande källmaterial (sammantaget 40 timmars samtal med Ausonius) som senare kom att bli underlag för boken Lasermannen – en berättelse om Sverige (2002). Boken är en rekonstruktion av ett händelseförlopp och bygger på faktiska händelser som återskapas med utgångspunkt ifrån muntliga och skriftliga källor, och offentliga dokument.

Berättelsen är kronologiskt upplagd och följer omväxlande Ausonius, hans uppväxt, liv och familj, de 20 bankrån han utförde, och hans kallblodiga attentat, samtidigt med det trevande och omfattande polisarbete som efter tio månaders spaning ledde till att han kunde gripas. Men berättelsen om Ausonius och polisens arbete sätts in i ett större sammanhang: Ett främlingsfientligt Sverige i ekonomisk kris där Ny demokrati i valet 1991 kom in i riksdagen. Det är så den journalistiska rekonstruktionen av en gärningsman och hans brott och dess upplösning också blir en berättelse om Sverige.

Lasermannen fick stor uppmärksamhet – och översvallande positiv kritik. ” ... så bra att jag, när det gäller väsentligheter, inte kan komma på något annat fel än att det inte var jag själv som genomförde den självklara idén” skrev Jan Guillou. PO Enquist ansåg att boken var ”en utomordentligt spännande och vederhäftig journalistisk prestation”, och Ola Larsmo i Dagens Nyheter att det var ”en noggrann, bitvis fullkomligt nödvändig historieskrivning”. Boken har översatts till ett stort antal språk, filmatiserats och även satts upp som teaterpjäs.

Tamas De apatiska – om makt, myter och manipulation (2009) är också en berättelse om Sverige; om svensk asylpolitik, om myndighetsmissbruk och om hur vi alla kan bli manipulerade och bli offer för våra rädslor och fördomar. Reportageboken kan som Lasermannen ses som en samtidsskildring, men den tillhör också på ett mer påtagligt sätt en annan journalistik genre: den avslöjande, kritiskt granskande samhällsjournalistiken som utkräver ansvar av myndigheter och andra makthavare.

Det är en omfångsrik bok på väl över 600 sidor, som bygger på flerårigt researcharbete och ett omfattande källmaterial. Samtliga citat och intervjuer i boken finns inspelade på band, men i en del fall, anger Tamas i sin notapparat, återges också samtal och dialoger som bygger på minnesbilder från deltagande personer. Han har intervjuat mer än 150 personer, gått igenom över 1000 tidningsartiklar, 700 inslag i radio och tv liksom ett omfattande offentligt material som statliga utredningar och myndighetshandlingar. Skildringarna av enskilda fall bygger på intervjuer, sjukvårdens journalhandlingar, handlingar från Migrationsverket, berörda polismyndigheter, Kriminalvårdens transporttjänst och andra typer av dokument. Och inte minst de e-postmeddelande som utväxlades inom och mellan berörda myndigheter och som kom att bli så avslöjande för hur den ansvarige på Migrationsverket och den nationelle samordnaren agerat.

Arbetet med De apatiska började med ett tv-reportage i TV4:s Kalla Fakta, Marianas resa, som sändes i oktober 2003. Tamas fick då för första gången höra (av en polisinspektör) att ”det inte är helt ovanligt att familjer använder sina barn till att, hmm ... hur ska jag nu uttrycka det ... inte må bra för att av den anledningen kunna stanna i Sverige”. Det är startpunkten för Tamas granskning av vad som visar sig vara vandringssägner och myter, och ett resultat av maktmissbruk och myndighetsmanipulation.

De apatiska fick översvallande lovord när boken publicerades. I SVT:s Kulturnyheterna kallas den ett ”mästerverk”, i Dagens Nyheter kallas den för ”efterkrigstidens viktigaste reportagebok”, och i Sydsvenska Dagbladet omtalas den som ett ”storverk”. Men den bemöts också av kritik för att vara tendensiös, och en del av de intervjuade anser sig vara felciterade.

Att bokens avslöjanden gav upphov till debatt var inte överraskande (eftersom det rimligtvis var syftet med boken). Det är ”den mest upprörande bok jag läst på år och dag”, som en recensent framhåller.

Att kritik kom från de personer som utsattes för granskning var knappast heller överraskande, eftersom namngivna myndighetspersoner i boken ställdes till svars, inte enbart för maktmissbruk, utan för att medvetet planerat att vilseföra politiker, myndigheter och allmänhet. Men eftersom de uppgifter som förs fram bygger på ett så omfattande material och är så väldokumenterade har Tamas kunnat bemöta den kritik som förts fram mot boken. Man kan bland annat ta del av debatten på www.deapatiska.se. Debatten som följde på boken innebar också att Tamas blev inbjuden som talare och föredragshållare till ett stort antal seminarier och debatter.

Det som främst utmärker Tamas journalistiska gärning är hans reportageböcker grundade på flerårigt researcharbete och på ett omfattande muntligt och skriftligt källmaterial. Det är det långa formatet av väldokumenterad undersökande journalistik som är Tamas särskilda kännetecken där frågor kring integration, identitet, etnicitet och utanförskap utgör ett genomgående tema i hans berättelser om landet Sverige. Hans reportageböcker visar hur långt den granskande, undersökande journalistiken kan nå när den är som bäst – som samtidsskildring och avslöjare av maktmissbruk.

Vi bedömer att Gellert Tamas yrkesmässiga skicklighet och ingående insikter i kvalificerad undersökande journalistik kommer att ha mycket att tillföra studenter och lärare i journalistik vid Göteborgs universitet.